Ödmjuka tjänare! Törs jag fråga Min herre, om det är sanning, att Han är så dristig och vill sig våga Ätt resa bort klockan tolf i natt? Då är min herre ej rädd för spöken, Som andre gamla, de dumma öken; Men kallt, hu hu! blir det nog ändå. Att midnattstid fara härifrå.
Den lilla räkningen oss emellan Bör granskas, innan min herre far; Förty det händer ju mycket sällan. Ätt klart i minnet man allting har. Jag har fått kläder och daglig föda Och äfven tämligen vacker gröda. Jag kommer tunntalet ej ihåg; Men minns dock: femtio tunnor råg.
Och herrn betalte mig bra för rågen Och bra för kornet och hafren med; Jämväl för blocken ur timmerskogen; Men fasligt lite för ris och ved. Och ladugården, den gamla, täckte Min herre väl — så långt halmen räckte. Ett halmskjul äfven min herre byggt Och det så lämpligt och tätt och snyggt.
Och likaledes min lilla stuga Ett golf så vackert och fint har fått; Ett golf, som riktigt må heta duga, Ty mina töser där dansa godt. Jag själf, fast numera stel i bena, Har ändå stundom god lust att skena. Utöfver golfvet i svängevals. Jag tror, det skadade intet alls.
