En gång för länge sedan for en Dalbo
med båt och tåg och karavan till Kina.
Han ramlade sånär ifrån en smal bro,
högt upp och utan någon räddningslina.
Han tänkte över vad som kunnat ske:
”Det här är värre än ett dopp i Stora Le,
men det kan ingen asiat begripa,
som aldrig suttit trygg i dalsländsk snipa.”
Så följde fler bekymmer: han åt svalbo
och andra föga kända nutrienter.
”Ack varför for jag hit till Orienten?”
”Jag ville att jag sutte bland de mina,
det vore faktiskt finare än snus,
och tänk, rentav i Ljunglöfs eget hus!”
I fjol så hörde vi i halt sonett
om dalbon som förirrat sig till Kina.
Hans orientliv det blev inte lätt,
han längtade till Dalsland och de sina.
På Kina blev han snart nog övermätt:
”Jag löper risken att så smått förtvina,
hårt klämd som en Odysseus i Messina,
nu köper jag bestämt en flygbiljett”.
”Men vart? Min plånbok når ej Dalslands kullar,
Och USA? Där möter trumpna tullar,
och kanske även immigrantarrest”.
Vart for han då, vår diaspora-frände?
Kom han i väg, vad var det se’n som hände?
Det vet vi först på Gillets nästa fest!