I Åmål finns det två mycket framgångsrika idrottsföreningar. IFK Åmål som bildades 1908 och IF Viken som bildades 1922. IFK har sin klubbgård Kamratgården strax intill Örnäsbadet och den gamla idrottsplatsen Örnäsvallen. Viken har sitt Vikenborg uppe i Rösskogen i den norra delen av Åmål och även där finns det en idrottsplats. Rivaliteten mellan klubbarna var stor på 50-talet då jag växte upp i Åmål. Bl.a. hade man olika mötesplatser i centrala orten vid torget, där man träffades på lunchrasterna. Båda föreningarna har/hade stor ungdomsverksamhet framför allt under sommaren då man hade interna fotbollslag för knattar och ungdomar.
Själv så spelade jag fotboll i IFK:s interna sommarserier i ett lag som kallades för Åsen. Vi hade en legendarisk lagledare som hette Åke Jansson, mera känd som Jison. Han har på senare år skrivit två mycket uppmärksammade böcker om just Åmål.
Båda föreningarna hade sina storhetstider på 50-talet. Viken spelade ett antal år i div.2 vilket motsvarar superettan idag. Då kom det en hel del fina fotbollslag på besök och det var publikinvasion på Örnäsvallen. Viken hade en målvakt som hette Bertil Karsmo. Han var nog lagets bästa spelare och han fick även spela med någon match i Svenska B-landslaget. Andra spelare som jag kommer ihåg är bl.a. Göte Fritzon en riktigt duktig center, Evert Nätt var väl en av dem som levererade bollar fram till Göte.
Även IFK hade sin storhetstid i slutet av 50-talet. Då spelade IFK bandy i högsta divisionen Allsvenskan. Tyvärr så blev det bara ett år i högsta serien, men även nu så var det stor publiktillströmning när man Slottsbron och andra storlag som Örebro, Västerås och Karlstads-Göta kom och gästade.
Den som förde upp IFK i allsvenskan var Tore Olsson som kom ifrån just Karlstad.
Tore Olsson lär vara den förste svensk som gjorde mål på Ryssland i en landskamp, Kurt Nyström var en klippa i försvaret och han svarade även för många hörnmål. I kedjan fanns två riktiga playmakers i Lars Jansson/Jigbäck och Gunnar Ödqvist. Ungdomarna Kalle Lööv och Leif Danielsson var två duktiga ytterhalvor.
Själv fick jag känna på hetluften året efter det att IFK ramlat ur allsvenskan. Då fick jag ta över Kurt Nyströms plats som centerhalv. När man pratar bandy så skall man inte glömma att IF Viken också spelade i div. 2 och här blev det en hel del heta derbyn på Örnäsvallen.
För att riktigt förstå den rivaliteten som fanns mellan dessa båda idrottslag skall jag berätta om när Göran ”Lill-Pisa” Nicklasson gjorde det som ingen trodde kunde ske i Åmål. Han värvades av Viken ifrån IFK, något som väckte starka känslor i lilla Åmål. Görans bror Johan ”Stor-Pisa” spelade fortfarande kvar i IFK och båda grabbarna bodde hemma hos sina föräldrar. Man kan nog förstå att stämningen där hemma vid frukostbordet kunde vara lite ”frostigt”.
För övrigt så kan man säga att det var ”frostigt” i hela Åmål. Det var nämligen så att bröderna Nicklassons far var bagare och han ägde ett bageri. Till denna affär var det ett flertal IFK:are som vägrade att gå och handla med tanke på att yngste sonen hade värvats till Viken från IFK.
Sedermera så blev ”Lill-Pisa” etablerade storspelare i IFK men inte i Åmål utan Göteborg. Han spelade ett flertal landskamper och representerade Sverige i VM i Mexiko på 60-talet.
Idag har jag en känsla att rivaliteten mellan IFK och Viken inte på något sätt är i jämförelse med min barndomstid på 50-talet, men ibland på våra träffar i Dalslands Gille så ger och tar man lite gliringar från några av de Vikeniter som finns med i gillet.
Skriver
Kenth Svensson
Ordf. Dalslands Gille